Då ni är lyckliga, skåda djupt in i era hjärtan och ni skall finna att endast det som berett er sorg, nu ger er glädje. Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta och ni skall se att ni verkligen gråter över det som en gång skänkte er glädje. Några av er säger ”glädje är större än sorgen” och andra säger ”nej, sorgen är större”. Men jag säger er att de är oskiljaktiga. Tillsammans kommer de och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg att den andre sover i er säng. I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje!

Det hände sig en gång att två barn kom till samtidigt i en livmoder. Veckorna gick och tvillingarna växte. De sade: - Är det inte fantastiskt att vi har blivit skapade? Är det inte härligt att leva? Tillsammans började de utforska världen. De letade sig fram till navelsträngen som gav dem liv och de sjöng av lycka. - Så stor är vår mors kärlek att hon delar sitt liv med oss! Efter hand som veckorna blev till månader märkte tvillingarna hur de förändrades. - Vad betyder det, frågade den ene. - Det betyder att vår tid i den här världen snart är slut, svarade den andre. - Men jag vill inte lämna den här världen. Jag vill alltid vara här. - Du har inget val… men kanske finns det ett liv efter födelsen? - Hur skulle det se ut? Då måste vi ju lämna navelsträngen och utan den kan vi ju inte leva. Dessutom har vi sett tecken på att det varit andra här före oss och ingen av dem har kommit tillbaka. - Har du någon gång sett vår mor? Kanske existerar hon bara i vår fantasi? Kanske har vi bara hittat på henne för att trösta oss? Så gick dagarna, fyllda av ångest och oro. Till slut var tiden inne då de skulle födas. I det ögonblick som tvillingarna lämnade sitt moderliv och såg dagsljuset öppnades deras ögon och de rördes till tårar. För den syn som mötte dem var större och vackrare än de någonsin kunnat föreställa sig! Tänkvärd liten historia hittad i Göteborgs-Posten den 24/4 -96 Fritt översatt efter Doug Mannings ”Väntetiden”.

skulle jag se dig i ögonen när du talar till mig skulle jag tänka på vad du säger, snarare än vad jag ska säga när du slutat skulle jag höra dina känslor tillsammans med dina ord Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag lyssna utan att försvara mig skulle jag höra utan att bestämma om du har rätt eller fel skulle jag fråga dig varför och inte bara när och var Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag släppa in dig bakom mitt yttre skulle jag berätta för dig vad jag hoppas, drömmer, fruktar, lider av skulle jag berätta när jag gjorde bort mig och när det gick bra Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag skratta med dig men inte åt dig skulle jag tala med dig men inte till dig och jag skulle veta när det är tid att vara tyst Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag inte klättra över dina murar skulle jag vänta utanför tills du släppte in mig genom porten skulle jag inte låsa upp dina hemligheter skulle jag vänta tills du gav mig nyckeln Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag älska dig i alla fall men jag skulle be om det bästa du kan ge och försiktigt dra fram det ur dig Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag lägga handboken åt sidan och lämna mina lösningar hemma, förställningarna skulle upphöra Vi skulle vara oss själva Okänd

Ingen vet hur jag känner mig Ingen vet hur jag mår. Att mitt hjärta det gråter, det är det ingen som förstår. Alla tror att jag är lycklig och lycka är vad de ser. Men tårarna rinner i ensamhet, medan läpparna skrattar och ler. okänd författare

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det. Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt JA. Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade. Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenarna. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om golfbollarna först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand. En av studenterna räckte upp handen och frågade vad kaffet representerade. Professorn log. Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”

Jag vill för en tid, låna er ett av mina barn, sa Han. Ett barn för er att älska, den stund han lever och för er att sörja när han är död. Det kan vara för sex eller sju år, tjugotvå eller tre... Men vill ni, tills jag kallar honom tillbaka, ta hand om honom för mig? Han för med sig behag för att glädja er och skulle hans vistelse bli kort, så skall ni ha de vackraste minnena av honom som tröst i er sorg. Jag kan inte lova att han skall stanna kvar, eftersom ALLA från jorden återvänder. Men det finns lärdomar där nere som jag vill att detta barn skall lära sig. Jag har letat över hela vida världen, i mitt sökande efter sanna lärare och från det myller som tränger på livets smala väg, har jag utvalt er. Vill ni då ge honom all er kärlek och inte tycka att mödan är förgäves. Inte heller hata mig, när jag kommer och kallar för att ta honom tillbaka igen? Jag tycker att jag hör er säga: - Herre, ske din vilja, för all den glädje ditt barn för med sig, skall vi löpa sorgens risk. Vi skall skydda honom med ömhet, vi skall älska honom medan vi kan och för evigt vara tacksamma för den lycka vi känt. Men skulle änglarna kalla tillbaka honom, mycket tidigare än vi har planerat så skall vi tappert möta den bittra sorg som kommer och försöka förstå. Jag har förlorat en viktig bit av mitt liv. En del av min egen värld tillhör nu det förgångna. Mitt liv och min värld har därigenom kommit i gungning. Ingenting blir mer detsamma igen. En dag går livet vidare. Jag vet inte när, jag vet inte hur. Jag vet bara att det kommer att bli annorlunda. Idag kan jag knappast föreställa mig det. Långsamt kommer min sorg att övergå i en beredskap så att jag börjar fråga efter mitt nya liv och den nya världen i mig och omkring mig. Först senare kommer jag att kunna gå in i det nya livet och upptäcka de många möjligheter som finns i en ny början. Rainer Haak

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna. Att vara stark är inte att alltid hoppa högst eller vilja mest. Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas. Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft, att ta del av den, falla till botten, slå sig hårt och komma upp igen. Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast. Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dig.

Du frågade ”hur mår du”? När jag svarade tårades mina ögon. Du såg bort och började genast prata igen. Uppmärksamheten du gav mig rann iväg. Hur mår jag?... Jag mår bättre när folk lyssnar men det kan hända att jag gråter en tår eller två. Den här smärtan är obeskrivlig. Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå. Trots det behöver jag dig. När du ser bort, när jag blir ignorerad, är jag åter ensam med den. Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå. Egentligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du! De är naturens sätt att hjälpa mig att läka, De lättar lite på det tryck sorgen skapar.

Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum Jag - är jag och, du - är du Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande Nämn mig vid mitt vanliga namn, tala till mig på samma sätt som du alltid brukade, ändra inte ditt tonfall Håll sorgen borta från din röst, skratta tillsammans med mig som vi alltid brukade skratta åt vardagens små ting Var med mig, lev med mig, tänk på mig, be för mig Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det Livet går vidare, därför att det måste gå vidare Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap, så varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig Jag väntar på dig alldeles i närheten Okänd

Se sorgen som en trappa där du i halva trappan står. Att du har två vägar att välja på säkert du förstår. Visst är det lätt att utför ta stegen, steg för steg. Ingen kan säga att du är svag och feg. Men när du har nått bottenplanet är vägen upp så lång. Vänd därför mitt i trappan, börja med en gång! Sök hjälp och tröst hos vänner som varje trappsteg känner. Att kämpa sig uppför trappan är ej mot sorgen något svek. Och du skall finna det ej är någon lek. Men däruppe väntar ljuset, när du orkat dit. Sedan kan du hjälpa andra att finna vägen dit. Börje Sköld