Inte är det enbart glädje jag känner inför skolavslutningen längre. Dottern gick ur årskurs 5 i fredags och jag försöker glädjas med henne så mycket jag kan. Men sen när jag ser hur de i årskurs 3 står där framme och sjunger så fattas det ju någon där – min son Jonathan – och då gör det så ont i mitt hjärta. Han skulle ha gått klart lågstadiet nu tillsammans med sina klasskamrater, men så blev det inte…

Jonathan hann ju bara gå 2 veckor tillsammans med förskoleklassen och jag tyckte att han var så stor då, han hade slutat dagis och börjat i skolan. Men nu känns det annorlunda, han skulle alltså ha gått klart lågstadiet om han hade fått leva och till hösten skulle han ha fyllt 10 år!!! Så när han dog var han inte alls så stor, han var ju bara en liten pojke som snart skulle fylla 6…