När vi miste vår son Jonathan

Den 3 sep 2005 förändrades våra liv för alltid, det som de flesta tänker bara händer andra drabbade nu vår familj.

Dagen började så bra, det var en solig och fin höstdag och vi höll på att förbereda inför kvällens kräftskiva. Jonathans storasyster Caroline bytte om för att åka iväg till ridskolan som alla andra lördagsförmiddagar. Grannpojken kom över och frågade om Jonathan ville leka med honom, kanske de kunde köra 4-hjulingen som Jonathan hade fått i förskott som 6-årspresent. Men vi tyckte att de hade kört ganska mycket, så vi föreslog att de skulle ta Jonathans verktygslåda och snickra lite istället. Örjan och jag stod på baksidan och gjorde i ordning på altanen inför kvällens festligheter och pojkarna gick iväg på framsidan…

Efter bara en liten stund kommer grannpojken springande och skriker: – Jonathan bara ligger där, han rör sig inte. På något vis har Jonathan fått 8 tunga isolerglasskivor mot sig och tyngden av dem slår honom mot den steniga marken. Jag ringer 112 medan Örjan sitter med Jonathan som är medvetslös, men visar svaga livstecken. Sedan väntar de längsta minuterna i våra liv innan ambulansen kommer, tyvärr fanns det inget de kunde göra för att rädda Jonathan. Han dör i ambulansen på väg in till sjukhuset av att halskotpelaren är krossad.

Så här ska det väl inte vara!!!

Det är orden som jag upprepade hela tiden när jag satt vid Jonathans sida på sjukhuset. Så här ska det väl inte vara!! Min snart 6-årige son ska väl inte bara ligga där… han ska vara uppe och springa och göra sånt som andra barn gör. Jag ska väl inte behöva sitta där och säga farväl till min döde son. Men detta hade jag ingen kontroll över, jag satt hjälplöst vid mitt barns dödsbädd… Jag gick från anhörigrummet in till Jonathan på IVA många gånger, jag ville inte åka därifrån för då skulle jag inte kunna gå in till honom när jag ville. Jag förstod nog inte fullt ut då att det var sista gången som jag pussade och kramade om min son.