Det har gått väldigt lång tid sedan jag skrev något inlägg här vilket har många olika orsaker. Bland annat har minnessidan delvis gjorts om p.g.a. mycket spam i gästboken samt har mitt liv bestått av en hel del stora vägval de senaste åren. Även om jag inte varit aktiv och skrivit något här har Jonathan alltid varit en stor del av mitt liv, i mina tankar och i mina handlingar. Som kloka vänner som också mist barn formulerat det ”vi väljer att leva med våra barn istället för utan dem”.

Jag kan absolut inte se någon mening med vad som skett, det finns ingen som kan säga att det finns någon mening i att en förälder ska förlora sitt barn. Men eftersom jag inte kan förändra vad som hänt har jag försökt att vända på det och därmed försöker jag göra något meningsfullt av det meningslösa. Den erfarenhet denna händelse gett mig går inte att läsa sig till i någon utbildning, det är endast egna upplevelser i livets hårda skola som kan ge insikt och förståelse hur det är att förlora ett barn.

Ett sätt att göra det meningslösa meningsfullt på något sätt, har för mig varit att starta upp lokalföreningen Febe Medelpad, en föräldraförening för föräldrar som förlorat barn. Där får föräldrar möjlighet att mötas och prata om det ofattbara man varit med om, att träffa andra som kan förstå och känna att man inte är ensam. Att göra livet så meningsfullt som möjligt innefattas även av de val jag gjort och fortfarande gör gällande min yrkeskarriär. Jag känner mig otroligt stolt att jag vågade följa mitt hjärta för att kunna nå mina mål med att i någon form arbeta med att finnas till stöd för andra människor. Att läsa en 3-årig beteendevetenskaplig utbildning på universitetet har inte på något sätt varit en lätt resa för mig, men jag har hela tiden känt att Jonathan på något vis funnits med mig som ett stöd. Jag har fortsatt att plugga vidare för att nischa mig, så nu läser jag en KBT-utbildning. Jag vet inte hur eller med exakt vad jag kommer att arbeta med i framtiden men det känns otroligt spännande och det hjälper mig att se en större mening med mitt fortsatta liv. Det är svårt att förklara och kanske låter lite konstigt att min son som inte ens hann fylla 6 år kan vara till stöd för mig i mitt liv, men det är så jag känner och det skapar en stor trygghet för mig.

Ta hand om er ❤️