Du är inte den första att kanta din väg med tårar Du är inte den första att undra vad meningen är Du är inte den första att ristas av ångest, att skälva i djupet inför livet och dess obegriplighet Före dig har din moder gråtit alla dina mödrar i tusende år jorden känner smaken av dina tårar som den känt alla tårar förut Ditt liv är inte det enda, inte det första att vara svårt Inte ens svårast är det Därför är du inte ensam när du gråter Deras ögon följer dig, de känner vad du bär I dig finns deras styrka och du ska resa dig som de På botten av den brunn som är din själ på botten under alla dina tårar glimmar styrkan som en ädelsten Du tömmer brunnen endast för att kunna hämta stenen som en släktklenod i gåva ifrån dem som burit vad du bär och övervunnit Okänd

Alla verkar veta hur allt ska vara. Hur man ska känna, vad man bör klara. Nu har det gått ett år, sörja man inte längre får. Man borde tänka på allt fint man har, allt det andra som finns kvar. Vad ska man göra när kroppen värker och hjärtat blöder? Ge mig det koncept ni tror att jag behöver. Jag kan inte sopa undan och glömma. Det jag innerst i mitt hjärta vill gömma. Låt mig få sörja på mitt sätt, tror inte något sätt är rätt. Varför måste jag min sorg försvara? Kan någon det för mig förklara? Skrivet av Mamma Agneta Ett år efter lille Lucas död. (född 971126 död 980606)

Julen står utanför vår dörr. Den har ingen glädje med sig som förr. Den brukar bringa glädje i själ och sinn. I år kan den inte ta sig in. I detta hus bor sorgen, saknaden av en liten son. Glädjen känns avlägsen, allt är som ett hån. Alla förväntningar vi bar. Endast tomhet och smärta blev kvar. Så förlåt julen, du som varit vår vän. Kanske vi nästa gång släpper in dig igen! Skrivet av Mamma Agneta 981220

Ni Kanske tror mig när jag skrattar, att jag mår bättre när jag ler. När inte glansen finns i ögat finns det nån som tåren ser? När inga tårar finns att torka, när jag skrattar bort min gråt. När jag sväljer alla känslor för att känna är för svårt. Jag sväljer all förtvivlan, jag flyr bort från min tår. När jag kväver allt jag känner ser då någon hur jag mår? okänd författare

Små råd till dig som möter och vill stödja någon i sorg: • Håll tyst - säg inte att du förstår, för var och en som mist någon nära bär sin egen sorg som ingen annan kan förstå fullt ut. Och säg framförallt inte att den sörjande ska försöka glömma, det vore ju hemskt att göra. Det behövs inga ord för att känna tröst - låna bara ut dina öron och lyssna! • Häll i - den som sörjer glömmer så lätt bort att äta och dricka och blir ännu svagare av det. Så bjud gärna på en liten bit mat och något att dricka. • Håll om - om du visste så viktigt det är för en förtvivlad människa att känna mänsklig värme! • Håll ut - jag vet att den som sörjer är jobbig för omgivningen! Men försök att hålla ut. Jag lovar att du på sikt kommer att få belöning för ditt tålamod! skrivet av Marie-anne Thörnström

När jag vakar över min starka mamma... genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr. Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär, har du möjlighet gör ett besök, och visa att du håller henne kär. Vad hon än säger... hur hon än mår, min starka mamma har ett hjärta för alltid fullt av sår. Kaye Des Órmeaux Svensk översättning Helen S. Wirén

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla, men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla. Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå, hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå. Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta. Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer, men genom himelens dörr ser jag tårarna som följer. Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar, men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har.

Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen när du frågar hur jag mår, …men så är det inte. Minnet av min älskades död kommer alltid att vara med mig. Blott en tanke bort. Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig, men det var inte du som gav mig den. Den fanns redan där. När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös, när du inte vet vad du skall göra? Du är inte hjälplös, och du behöver inte göra något annat än att vara där. När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner då har du hjälpt mig. Du behöver inte säga något. Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver. Vår tålmodig… var inte rädd. När du lyssnar med ditt hjärta till ”hur jag mår” lättar smärtan, för när tårarna kan komma och gå som de vill, känner jag mig lättare. Att tala med dig släpper fritt vad jag önskat att få säga högt, och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv. Jag gråter en minut eller två… och sen torkar jag mina ögon. Och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare. När jag håller tillbaka tårarna, får jag en klump i halsen, mitt bröst värker och min mage knyter sig. därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar, då skadar det oss bägge. Mig - för att min smärta hålls inombords, en sköld mot din närhet och dig – för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra. Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar… Då kan vi vara nära igen.

Att lyssna är att inte bara höra på, att lyssna är att höra vad som sägs liksom vad som inte nämns. Att lyssna är att tänka efter innan man svarar, att lyssna är att förstå att ett svar inte alltid är önskvärt. Att lyssna väl kan ofta vara tillräckligt som svar. Psykolog i San Diego

jag är glad att jag fått vara din mamma jag är ledsen att du inte fick vara kvar i livet jag är tacksam över att jag har mina barn jag är ledsen när de är ledsna jag är glad att jag har blivit förändrad som människa med andra värderingar på saker och ting jag är ledsen över allt jag har behövt gå igenom över all smärta som satt sina spår jag är tacksam när jag får drömma om dig när vi pratar med varandra och jag kan röra vid dig jag är ledsen när jag vaknar och inser att det bara var en dröm jag är glad att jag vill leva igen jag är ledsen att det är ett liv utan alla mina barn jag är tacksam när jag känner din närhet jag är ledsen när jag saknar dig kroppsligt skriven av Gunilla Karlsson 061125 mamma till Rickard 81-05