Direkt efter olyckan kände jag ett väldigt stort behov av att dörren till Jonathans rum ALLTID skulle stå öppen. Dels för min egen skull, men även för hans storasyster, Carolines skull. Jag ville försöka vara så öppen som möjligt med sorgen och saknaden inför henne, visa att det är okej att gråta och visa känslor. Försökte även att prata mycket om Jonathan på ett så naturligt sätt som möjligt, han är ju fortfarande en del av vår familj och Caroline kommer alltid att vara hans storasyster.

Om dörren till Jonathans rum hade varit stängd istället, kändes det som om det skulle bli svårare och jobbigare att öppna den när jag ville gå in dit. Och det är ofta som jag har gått in och ”varit” med Jonathan på hans rum, jag tyckte det var så skönt att kunna krypa upp i hans säng, det kändes som om jag kom lite närmare honom då. Där tittade jag på kort, pratat med honom, grät eller bara låg och längtade efter honom…

Året efter olyckan, på Jonathans födelsedag, hade jag tänkt att jag skulle jobba som vanligt. Men på vägen dit så passerar jag kyrkogården och jag kunde inte bara åka förbi, utan jag stannade där och gick till graven. Och sedan orkade jag knappt resa mig upp för att ta mig därifrån, jag klarade definitivt inte av att åka på jobbet. Istället så ringde jag en arbetskamrat och berättade som det var och sedan åkte jag hem och kröp in under täcket i Jonathans säng och där låg jag länge och grät.

Vi funderade länge på vad vi skulle använda Jonathans rum till. Skulle vi göra om det till ett gästrum, och vad skulle vi göra av hans möbler, kanske sälja/kasta/spara? Och vad skulle vi göra av alla hans saker, skulle hans leksaker komma till användning igen?

När det hade gått något år efter Jonathans död så kändes det så längesedan som han använde sitt rum, så då började vi säga ”Jonathans gamla rum” istället.

När vi så fick tillökning i familjen i augusti 2007 så var ju tanken att han skulle ta över rummet och då pratade vi i familjen om att istället säga ”Olivers rum”. Det kändes som om det blev lättare för Caroline att säga det, men för mig tog det lång tid. För lille Oliver sov i början inne i vårt sovrum så det var inte hans rum ännu, för mig var det fortfarande ”Jonathans gamla rum”.

För de som aldrig har mist barn så kanske dessa tankar (om vad man kallar ett rum) känns som små bagateller, men för mig har det varit oerhört viktigt att få ta det i min egen takt. Det är en del av bearbetningen för att ta in det som har hänt och det är viktigt att det känns rätt för mig där jag befinner mig i min sorg – just här och nu.

När Oliver flyttade in i rummet så sov han först i en spjälsäng, men nu har han fått ärva Jonathans utdragssäng och det känns helt okej. Så nu är det ”Oliver rum” för oss alla, men fortfarande så finns det kort, teckningar och doppresenter kvar efter Jonathan.

Det som ibland kan kännas jobbigt för mig är att jag inte längre har möjlighet att krypa upp i Jonathans säng inne på hans rum när jag känner behov av det.