Nu är det 3 år sedan olyckan hände och livet känns verkligen inte roligt nu.

Jag har märkt att man aldrig kan vara beredd på de känslor som väller upp inom en, de bara kommer. Det kan vara många olika saker som framkallar dessa starka känslor, kanske ett ljud, en doft, en sång eller en speciell dag. Jag var inte alls beredd på att vår lille Olivers 1-årsdag skulle bli så jobbig som den blev. Jag tänkte väldigt mycket på Jonathan då och försökte minnas hur han var i 1-års åldern och på hans första födelsedagskalas. På kvällen så satte jag mig för att titta på filmen som vi har från Jonathans 1-årsdag.

Så hela augusti har varit tung och nu i september lär det inte bli så mycket bättre. För den 3:e är det 3 år sedan olyckan hände, den 23:e är begravningsdagen och den 29:e är hans födelsedag.

Jag har haft svårt att somna på kvällarna trots att jag är jättetrött och när jag väl somnar så sover jag oroligt. Har också känt som ett tryck över bröstet, när jag har lagt mig ner så andas jag tungt och hjärtat slår fort, trots att jag inte gjort något ansträngande innan. Drabbas också av huvudvärk i flera dagar, som inte går över om jag tar värktabletter.

Då är det inte alltid så lätt att orka med allt som man måste, jobb, barn, aktiviteter, familj, städa, laga mat m.m. Ibland känns det som om jag bara skulle vilja lägga mig i fosterställning och bli omhändertagen…

Eftersom jag inte kommer att få några nya minnen av och med Jonathan, så känns de minnen som jag har så oerhört viktiga för mig. Jag vill minnas precis allt och det är väl omöjligt, men ibland kan det kännas så frustrerande att inte komma ihåg vissa saker.

Vilken var hans favoritmaträtt? Vilket godis tyckte han mest om? Tyckte han om att äta grönsaker?

När vi gjorde hemmapizza för någon vecka sedan så funderade jag på vad han skulle ha velat haft på den…

Jag vet att Jonathan tyckte om pannkakor och att han rullade ihop dem innan han åt, precis som några av hans kusiner gör nu. Jag minns också att han tyckte om frukt, favoriterna var päron, banan och kiwi. Han var även ett litet ”kak-monster”, precis som resten av familjen.

Ibland frågar jag Jonathans storasyster om hon kommer ihåg, för vissa gånger känns det inte som om jag inte kommer ihåg något alls. Så då är det skönt när vi kan prata med varandra om honom och hjälpas åt att minnas.

Fick ganska nyligen höra att en tremänning till Jonathan berättade att han hade lärt sig ramsan ”Tack för maten den var god, mitt på bordet stod en ko… o.s.v” av Jonathan.

Berätta gärna om just era minnen av Jonathan, de är så oerhört värdefulla för mig.

Under 1,5 år känns det inte som om jag har fått sörja när jag har behövt, på mina egna villkor. Och det beror nog mest på att vi har fått ett till familjemedlem, Caroline och Jonathans lillebror Oliver som föddes i augusti 2007. Och när man har små barn så kan det vara väldigt svårt att hinna tänka på sig själv. När jag har känt mig ledsen och kanske behövt gråta ut eller vara för mig själv och tänka på Jonathan, så har jag fått trycka undan de känslorna för att det inte har funnits tid för det just då.

Nu är Oliver större och det är slut med amning på nätterna och det är lite mer ”vanliga” rutiner i vardagen. Till skillnad från när han var liten, då vi fick bära omkring honom mycket och varken visste när han skulle äta eller sova. Nu när jag har fått lite mer tid för mig själv så känner jag det som om jag har gått tillbaka i mitt sorgearbete, jag har helt enkel inte haft tid att sörja, sakna och tänka på Jonathan så som jag skulle ha behövt de senaste 1,5 åren.

det känns som om det kan vara svårt både för mig själv och omgivningen att förstå och tillåta detta. Har fått höra från många håll om att det är viktigt att vara tydlig i vad man tycker och känner att man klarar av, men det är tyvärr inte min starka sida, så det är något jag måste träna på. Det är inte så lätt heller att förklara för andra när jag inte själv riktigt förstår vad jag går igenom, både fysiskt och psykiskt.

—

Här kommer en liten text som jag hittade på nätet: Det är manusförfattare Ulla Söderström, läkare och specialist i allmänmedicin i Tavelsjö, som har skrivit om sorg.

Sorgearbetet är ett tungt arbete. Förutom tid, avskildhet och ro behöver man kraft för att orka igenom det. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova. Ensam är inte stark. Man behöver hjälp av andra. Mest av allt behöver man någon som lyssnar. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen för en tid, men så snart det går måste man ge sig tid att sörja. Att skjuta upp sorgen betyder att det nätverk av människor som bryr sig om en och som finns omkring en den första tiden försvinner utan att man får nytta av det!