Vilken fin sida! Sitter med en stor klump i halsen, för det känns som tårarna har tagit slut...
Men jag skulle vilja vara nära just nu och kunna ge er en varm tröstande kram (vad nu det hjälper), inte sitta 80 mil ifrån er.
På något konstigt vis blir jag samtidigt glad när jag ser kort på Jonathan, för att ha fått lära känna honom, få hårda goa kramar av honom. Han spred alltid sådan glädje, en smittsam glädje i allt han gjorde. Han såg upp till sin stora pojkkusin, Mattias. Ett av alla minnen: Han var med och snickrade och fick åka med i Mattias lådbil. Jonte var nog 3-4 år vid det tillfället. Hans ögon tindrade över att få vara med och när Mattias busade och "brottades" med honom. Aldrig hörde jag att han var för liten, eller jobbig trots att det skilde 10 år på kusinerna. Jonathan var omtyckt och älskad av alla! Han var en riktig go'knul och VI SAKNAR HONOM! Alla hans kusiner, moster och morbror. Du saknas för alltid...