Jag ville bara säga att jag tänker på Jonathan hela tiden... jag kan inte sluta tänka på hur underbar han var ! den sista kramen jag fick av honom är fortfarande varm, men det känns jobbigt att aldrig kunna få hans goa kramar igen. Varför måste allt vara så orättvist jämt!? Jag har alltid tyckt synd om familjer som förlorat sina nära och kära, men jag har aldrig ens tänkt tanken på att det kunde hända min släkt&familj. När detta hände så kände jag att livet inte hade någon mening, och jag visste inte hur man skulle bära sig åt för att gå vidare.

Att vakna varje dag och vara glad och sprida glädje är inte alltid lätt när man tänker på att Jonathan kommer stanna i himelen och att man inte får träffa honom förrän man kommer dit själv och hälsar på honom. Att vara glad hela tiden fast folk runt om kring mig går och skämtar om döden. Ordet död har aldrig varit så skrämmande för mig innan detta hände.. Jag skämtar aldrig om det, men när andra runt mig gör det är jag gråtfärdig för att jag tänker på Jonathan.

Alla bär på en grov saknad och jag kan inte ens tänka mig in i eran position Birgitta och Örjan. Jag tycker att ni är jätte starka och går vidare efter något så tufft på ett otroligt bra sätt. Jag tycker hemsidan är så fin och alla bilder på Jonathan gör mig glad och ledsen på samma gång. En sån kille var värd måånga, många fler år på jorden än det han fick, men det vet ALLA ! Vill bara visa att jag bryr mig om Jonathan och att jag älskade och älskar honom jätte mycket ! Kan inte förstå varför, och när jag läser texten om olyckan så forsar tårarna ner för mina kinder, det skulle väl inte behöva leda till hans död!?!? ='''( Tänker på er och go' knulen Jonathan (L)

Många varma kramar från Alexandra <3

Svar: