Först vill jag säga att hemsidan är mycket fin. Jag tänker på Jonathan varje dag och jag saknar honom obeskrivligt mycket. En av de jobbigaste sakerna för min del var att jag fick träffa honom så sällan =( , men de gångerna vi träffades kommer jag ihåg. Jag kommer aldrig glömma sommaren 2005 som var sista gången jag träffade honom. Jag, Caroline och Jonathan satt inne och gjorde pappersflygplan som vi sedan skulle testa utanför mormor och morfars hus. Vi spelade krocket och kubb också, vilket Jonathan var grymt duktig på ! Sen kommer jag ihåg vattenkriget och fotbollsspelandet på gräsmattan på eran trädgård. Jag minns också när vi gick ner till sjön och på vägen dit klättrade vi upp på en stoor grushög. När vi sedan kom fram till sjön så tappade Jonathan i sin sko i vattnet och fick gå barfota hem.. Jag har bara bra minnen från Jonathan och jag såg honom aldrig vara ledsen. Han var en sprallig och glad kille som var speciell. Jag skrev en uppsats, ett tal, om Jonathan innan jag gick ur nian. Det talet handlade om hur underbar och bra han var på alla sätt och alla minnen från sommaren 2005. Jag skrev hur svårt det har varit för oss alla att gå vidare och hur jobbigt det var på begravningen. Det var jobbigt att framföra det för klassen, men jag ville göra det för att dom ska få ett hum om vad saknad och sorg verkligen är. När mamma berättade för mig att Jonathan hade lämnat oss så trodde jag inte att hon menade allvar och jag trodde inte att hon pratade om våran Jonathan. När jag sedan insåg att det var så det var visste jag inte vad jag skulle ta mig till.. tårarna tog aldrig slut. Jag ville inte tro det och det vill jag inte nu heller. Jag hoppas fortfarande att jag lever i en mardröm som jag snart ska vakna ur.

Idag har det gått precis två år sen Jonathan lämnade oss och jag kan fortfarande inte tro det. Jag saknar Jonathan jättemycket och han var en underbart fin kille som finns kvar i allas hjärtan <3 / Kramar från Alexandra