Som flera här har skrivit; jag hamnade på den här sidan av en slump, för att en vän nämnt dikten "Att vara stark"...
Kunde inte slita mig från den fina sidan, med allt vackert skrivet och foton på er jättefina son. Tårarna rinner, trots att ni är en familj jag inte känner, och trots att jag själv sluppit uppleva det ni har upplevt. Kanske det räcker med att vara en fyrabarnsmamma, och leva i vetskapen om att det KAN hända, vilken dag som helst, som gör att det blir så känslosamt...
Jag önskar er styrka och lycka
/ Maria